Kattblues.

Varje dag solar vi på borggården och suckar över de få lektioner vi har. Ibland äter vi lunch ute, i flera timmar. Livet är härligt och fint och allt det där. Men jag har tidsnoja, för snart är det sommarlov, och då flyttar så många människor som jag inte riktigt vet hur jag ska klara mig utan. Så varje vaken minut längtar jag till skolan och borggården och jag vill aldrig gå därifrån. För det är där livet är just nu.

Ibland är det ganska kul att läsa gamla blogginlägg. Speciellt när man hittar foton som det här. Hur kul hade vi inte då egentligen!?

Vakna mitt i natten av ett skojigt meddelande som egentligen sa något i stil med: jag har fortfarande inte somnat, vi tar sovmorgon imorgon och ses lite senare istället, ställa om klockan och vrida på sig i sängen för att direkt efter det somna. Vakna invirad i täcket.

Stressa till bussen, le till mina busskompisar. Sol i ögonen.

Träffa Jenny på biblioteket, båda precis lika trötta. Ha panik över uppsats som ska skrivas. Peppa varandra och ge sig ner till bottenvåningen för att mötas av böcker från golv till tak och den bekanta biblioteksdoften.

Röda kinder på spårvagnen, te och kaka på Café Berlin och prat om framtidsplaner.

Komma hem till en svart lägenhet, äta grötmiddag och gå i en trötthetsdimma resten av kvällen.

Så kan en helt vanlig tisdag se ut i Göteborg.

Det känns ganska konstigt nu när alla har åkt tillbaka till sitt igen och jag sitter kvar. Jag ska ju visserligen åka tillbaka till mitt jag också väldigt snart, men det känns inte lika lockande som jag vill att det ska kännas. Fel saker känns lockande, om man nu kan se det så. Det vet jag inte. Men jag vill ju, åka tillbaka. Egentligen. Det är bara känslan av att livet är så olikt hur det var för bara ett halvår sen som jag inte riktigt kan försona mig med. Jag vill ju ha förändring och nya erfarenheter. Men ibland är det lite jobbigt, med allt nytt, och man hinner inte riktigt med.

Och när man känner såhär, som att livet bara springer om och förbi och hur mycket man än kämpar så springer livet för fort och man hinner inte ikapp, så brukar jag tänka på vad per linder sa en filosofilektion. Att livet kanske inte är en rak linje, där det som har hänt aldrig kommer tillbaka, utan livet kanske är en linje där ändarna går ihop, som en cirkel. Så att allt man upplever och alla man träffar kommer tillbaka och finns där, hela tiden, hela livet. 

När jag hörde det första gången så tyckte jag att det lät jobbigt. Jobbigt och tråkigt. Att allting händer om och om igen, men nu känns det lite mer som en tröst. Livet börjar kanske inte i en ände och slutar i den andra. Det vore hemskt tråkigt skulle jag tycka.






Puss