Kattblues.

Det känns som om jag ofta börjar mina inlägg med att skriva, nu var det länge sen jag bloggade här eller något annat liknande, och samma sak vill jag framföra ikväll. Men jag tror det är så att katterna har tagit ett litet sommarlov från bloggandet. Det är ju inte så att det har ekat av tomhet här under sommaren, men glesare med uppdateringar har det allt varit. Hur som helst så är jag här nu igen. Pigg och redo för en höst med några fler blogginägg i alla fall.

Skolan har börjat nu. Mitt schema är än så länge asbra! Men sånt brukar gå över ganska snabbt, då man blir dränkt i hemskrivningar, prov, matteläxor och tunga böcker skrivna av någon helt ointressant författare. Dessutom ska den vara utläst på typ en dag. Men än så länge känns allt lätt. Det är som att man står i öppningen av tunneln. Man ser liksom över den, och där finns verkligen ett slut. Något som inom de närmaste veckorna kommer att kännas svårare och svårare att se. Att titta bakåt är bara onödigt. För man kan ändå inte komma tillbaka till det. Det är bara att köra ner huvudet och inte titta upp för än det börjar lätta. Dags för min examen som mental coach, eller vad?

Hahah nej men allvarligt talat, så tror jag inte att det kommer att bli så tungt i höst. Katterna har ju en hel del att se fram emot också. Men det tänker jag skriva om en annan dag, för annars kommer ingen att orka läsa det här inlägget.

Grattis säger vi också till oss katter, som idag firar ett år ihop med underbara Jessica!