Kattblues.

Varje dag solar vi på borggården och suckar över de få lektioner vi har. Ibland äter vi lunch ute, i flera timmar. Livet är härligt och fint och allt det där. Men jag har tidsnoja, för snart är det sommarlov, och då flyttar så många människor som jag inte riktigt vet hur jag ska klara mig utan. Så varje vaken minut längtar jag till skolan och borggården och jag vill aldrig gå därifrån. För det är där livet är just nu.

Det känns ganska konstigt nu när alla har åkt tillbaka till sitt igen och jag sitter kvar. Jag ska ju visserligen åka tillbaka till mitt jag också väldigt snart, men det känns inte lika lockande som jag vill att det ska kännas. Fel saker känns lockande, om man nu kan se det så. Det vet jag inte. Men jag vill ju, åka tillbaka. Egentligen. Det är bara känslan av att livet är så olikt hur det var för bara ett halvår sen som jag inte riktigt kan försona mig med. Jag vill ju ha förändring och nya erfarenheter. Men ibland är det lite jobbigt, med allt nytt, och man hinner inte riktigt med.

Och när man känner såhär, som att livet bara springer om och förbi och hur mycket man än kämpar så springer livet för fort och man hinner inte ikapp, så brukar jag tänka på vad per linder sa en filosofilektion. Att livet kanske inte är en rak linje, där det som har hänt aldrig kommer tillbaka, utan livet kanske är en linje där ändarna går ihop, som en cirkel. Så att allt man upplever och alla man träffar kommer tillbaka och finns där, hela tiden, hela livet. 

När jag hörde det första gången så tyckte jag att det lät jobbigt. Jobbigt och tråkigt. Att allting händer om och om igen, men nu känns det lite mer som en tröst. Livet börjar kanske inte i en ände och slutar i den andra. Det vore hemskt tråkigt skulle jag tycka.






Puss

Nu sitter jag i sängen under täcket, med raggsockar, munktröja och leggings, men fryser ändå sådär rysaktigt som man kan göra ibland. Jag tänker lite att kanske håller jag på att bli sjuk, men jag tror inte det. Mest är det nog novembermörkret och regnet som kryper in och får mig att rysa. Blä. 

Idag har jag spelat blåsorkester hela dagen, och sen varit nere hos Lovisa i A-huset. Ätit av hennes tjockpannkaka, lyssnat på musik och såsat. Trumpetarna städade trumpetrummet också och nu har vi en soffa och en tv därinne. Mysigt. 

Jag har ingen inspiration. Varken till att blogga eller nånting annat. Men jag är annars ganska nöjd faktiskt. Nu ska jag borsta tänderna och sova så att jag kan vakna imorgon och känna att det är okej att vi ska ha genrep från klockan tre till nio.

Ni får lite bilder från min lilla bubbla. Puss!

Nu är kajsakatten i arvika och där sitter hon i sin säng och är lite ynklig och rädd och nervös. Hon vill att hennes gamla fina vänner ska komma och krama henne.

Sitter på jobbet och tittar ut genom fönstret. Det är nåt speciellt glas i det så himlen ser åskblå ut. Sådär väldigt blå som precis innan ett åskväder, ni vet. Himlen passar min sinnesstämning ganska bra just nu. Arg och rastlös är jag, och vet inte riktigt varför. Irriterande. Det pirrar i magen också. Inte för att jag är hungrig, för jag vet att matlådan jag har med mig idag är äcklig, och inte för att jag är nervös eller så. Den bara pirrar. Hela hela tiden. Jag tror att jag är rastlös för att det är sommar utanför fönstret och jag sitter på andra sidan och hoppas att det ska åska, så att jag inte behöver tänka att vad skönt det vore att sova i solen på någon strand någonstans.

Jag vill upp och iväg, så att magen ska sluta att pirra. Eller börja pirra på ett bra sätt, istället för på ett "åh-vad-irriterad-jag-blir-sätt". Jag vill ha en massa nytt, så att jag också kan bli ny. Jag vill att dagarna ska flyta ihop i ett töcken för att man har så roligt hela tiden och bara är. Jag vill slippa sätta klockan på ringning varje kväll och jag vill slippa vakna alldeles för tidigt. Jag vill slippa åka till jobbet när det inte hunnit bli varmt än. Jag vill en så himla massa saker.

Jag undrar om man alltid kommer vilja så mycket som vi gör nu? När jag är på jobbet är det enda jag hör samtal om semester och det gör mig ledsen. Jag vill inte ha ett jobb som gör att det enda jag pratar om är min semester. Det känns så sorgligt. Det är jag lite rädd för, att bli sån. Jag är rädd för mycket också. Rädd för att sluta vilja eller vilja för mycket. Rädd för att aldrig riktigt våga göra det som jag vill och rädd för att göra det och sedan bli besviken. 

Jag tror att det jag vill mest just nu är att bli ny. Det gör mig lite sorgsen att jag vill bli det, för det betyder ju på något sätt att jag inte är nöjd med mig själv. Men jag vill inte vara kvar i det gamla längre. Inte för att det är dåligt eller så. Bara gammalt. Det ska bli spännande att se vem jag är om ett år. Hoppas att jag fortfarande är jag, bara nyare. 

Puss 

Helgen har varit mysig och till stor del spenderad på min veranda med härliga vänner och vattenpiparök. Det var nämligen så att min trasiga vattenpipa i händerna på Ida plötsligt bestämde sig för att fungera. Vilket vi alla välkomnar såklart! I fredags lyssnade vi på musik, rökte och myste under filtar tills det blev lite för kallt för att sitta ute. Då gick vi in och tittade på den bästa feel good-filmen sen... jag vet inte vad. Hairspray alltså. Vilken film. Fiona stannade hela natten och vi somnade nog mitt i ett samtal tror jag bestämt, så trötta var vi!
  

På lördagen gifte sig Victoria och Daniel och hela dagen satt jag och grät i soffan och åt McDonalds-mat. Kände mig inte så lite patetisk. Men fint var det ändå på nåt sätt.

Söndagen började ganska segt, men skönt ändå. Jag tittade på gamla filmer från filmkameran och nu harj ag kommit fram till att 2006 var mitt år. Så snygg kommer jag nog aldrig bli igen. Kände lite vemod blandat med nostalgi och glädje över allt roligt jag har fått göra. Framåt kvällen kom Peter och Oscar förbi med en rolig kavaj-anekdot och fotbollstips, eller vad det var. Vi satte oss på verandan och rökte vattenpipa, åt choklad och pratade om allt och inget. Nu vet jag mer exakt vad ordet kitsch innebär och vad som händer om man råkar elda upp lite av sin tumnagel. (Inget egentligen, men det gör ont och luktar äckel).

När det blev kallt gick vi in och jag tvingade dom små pojkarna att titta på hairspray. Dom klagade inte kan jag säga. Oscar sov över och jag skjutsade honom till verkstan på min supercoola och hippa moped imorse innan jobbet. Nu sitter jag här och vill mest hem.

puss