Kattblues.

Alla är säkert jättenyfikna på vad jag gör om dagrna. Jo det är ungefär såhär: vaknar, ser på reprisen av Antikdeckarna, äter frukost, läser tidningen, stirrar i taket, kanske kollar på Beverly hills, önskar att Dylan Mckay var kär i mig, längtar till  att jag är tillräckligt trött för att gå och lägga mig och sen går jag och lägger mig och sen börjar det om.

Och jag hatar det, tänker aldrig vara arbetslös i hela mitt liv! Hatar att alla flyttade innan mig. Har kramats hejdå med alla nu så nu ska jag bara vänta och vänta och vänta i 8 dagar. 8 dagar känns som en evighet!!!

elin.

Jag kan nog fortfarande inte riktigt förstå att jag faktiskt har flyttat hemifrån nu. Det känns mer som ett läger kanske, eller en enda lång sökning. För det mesta är jag ändå ganska lugn, men ibland, när jag är ensam och inte vet nånting om nånting, så blir jag stressad och vill hem. Tillbaka till tryggheten och allt det välkända hemma och på platen. Hem till alla vänner, som ju iofs har försvunnit iväg dom också.

Jag har bott i Arvika i en vecka och två dagar nu, ungefär, och jag kommer nog att vänja mig. Jag övar för lite och sover för mycket. Som det ska vara. Jag sjunger i kör och blir generad när vi gör röstövningar som får oss att låta supertöntiga. Jag är rädd för att jag inte är lika bra som mina klassisar och jag är nervös inför alla nya saker jag måste lära mig. Transponering, taktering, gehör och annat tjafs. Slå i fyrtakt men gå i tvåtakt. Slå i tvåtakt men gå i fyrtakt. Oj oj oj.

Jag har lärt mig att planera matlådor, ta upp mat ur frysen i tid, värma mat i ugn istället för micro, diska och städa. Jag kan fortfarande inte tvätta, men det ska karin hjälpa mig med.

Helgen var fin ändå. Det var hemmafest och jag cyklade därifrån med pussmunnar på kinderna och fina ord i öronen. Jag cyklade in till stan och ica med lovisa, i regnställ och gummistövlar, hade tacokväll i lägenheten och var på söndagsfika hos nyfunna vänner.

Och finaste lunchen var idag. Med svampplockning och skogspromenad, klippblock vid vattnet, prat om allt och ingenting, te i solen och dåsighet.

Jag saknar kramar. Mycket. Och mina kissar. Och det trygga i det gamla, välkända. Kan knappt vänta tills det nya nu blir tryggt och välkänt. Det ska bli skönt.

Puss Kajsa

Åkte till Halmstad och fick en lugg. Nu får ni ett fint kort, höhö:

Vaknade tidigt imorse av att telefonen ringer. Det var ett okänt göteborsnummer. Undrade vem det kunde vara,  svarade och har nu en plats på Europaprogrammet Sociologi!!! Tackade så mycket , la på och har sedan dess hoppat runt i mina 39 kvadrat! Helt sinnes vad jag är glad! Hur firar jag då detta med mina -99 kr på kontot? Jag tänkte i alla fall börja med en tallrik fil...

Hola Chicos!
Det var ett tag sen... men den som väntar på något gott vet ni, den väntar aldrig för länge. I alla fall så har jag flyttat från lilla Motis nu och begett mig mot en ny främmande men väldigt spännande värld i Götet. Egentligen flyttade ju jag och Jessica Persika för två veckor sedan, men det är först nu det liksom är på riktitgt! I helgen har jag i alla fall papsen med mig, men imorgon kväll är det jag ensam mot resten av världen...

Dagen har bestått av en hel del irrande runt om i Göteborg (och om någon är intresserad är jag nu mera bosatt i Björkekärr enligt göteborgarna. Själv hade jag ingen aning om det). Och så har pappi varit duktig och målat hela dagen medan jag, Terese och Sven-Erik tog en snabbvisit till IKEA. Självklart var det som jag behövde mest (en SKORVA mittbalk) slut. Så sängen får förbli sned ett tag till. Ser ni en sned tjej på Göteborgs gator är det alltså jag. MYSIGT! Jag kan inte annat än att hålla med Terese, jag får helt enkelt hitta mig en karl som får fungera som rullstopp.

Förresten så saknar jag redan de bästaste av de bästa! Det var nog faktiskt först igår när jag kramade Elin hejdå och Kajsa tjöt hejdlöst som jag verkligen insåg att det var slutet på en era. För att citera Hannes så inleder vi nu våra nya liv med nya städer, jobb, vänner och kärlekar. Vi har avklarat Motala och allt där till och det är verkligen dags för något nytt. Dock vet jag inte om jag är redo att lämna allt. Det finns minsann några som jag tänker grabba tag om extra hårt för att behålla. Att kasta allt över en kant känns sååå förra året. Nu gömmer jag istället det bästa på en bommulsmjuk plats inom mig för att ta fram när jag saknar det som mest.

Tack mina fina vänner för att ni är ni och för att jag har fått lära känna er! Ni är fantastiska! Och jag lovar att nästa inlägg inte kommer att dröja ett halvår.

Puss och kram.

Nu är Mathilda och Jessica i Göteborg, hemma i Göteborg. Vi har det fint, dricker thé i udda koppar och tittar på regnbågen litegrann. Men mest väntar vi på dem som kommer imorgon, och självklart på valpen som kommer på fredag!





PUSS!