Tram number seven to heaven
Livet är fint här i Göteborg. Förra veckan åkte jag och mina vänner till Kalendervägen och hjälptes åt att måla en lägenhet. Det blev fint! I helgen har vi invigt ett vardagsrum med dans, popcorn och vattenpipa.
På lördag ska jag kanske på loppis och förhoppningsvis hitta ett litet bord som passar mitt rum. Det funkar inte att läsa litteraturvetenskap och inte äga ett skrivbord, har jag märkt.
Jag tänker också på mina katter och saknar våren. I februari har jag tänkt åka till Motala och då vill jag träffa min valp.
wu wei, panta rei och ditten och datten
Det känns ganska konstigt nu när alla har åkt tillbaka till sitt igen och jag sitter kvar. Jag ska ju visserligen åka tillbaka till mitt jag också väldigt snart, men det känns inte lika lockande som jag vill att det ska kännas. Fel saker känns lockande, om man nu kan se det så. Det vet jag inte. Men jag vill ju, åka tillbaka. Egentligen. Det är bara känslan av att livet är så olikt hur det var för bara ett halvår sen som jag inte riktigt kan försona mig med. Jag vill ju ha förändring och nya erfarenheter. Men ibland är det lite jobbigt, med allt nytt, och man hinner inte riktigt med.
Och när man känner såhär, som att livet bara springer om och förbi och hur mycket man än kämpar så springer livet för fort och man hinner inte ikapp, så brukar jag tänka på vad per linder sa en filosofilektion. Att livet kanske inte är en rak linje, där det som har hänt aldrig kommer tillbaka, utan livet kanske är en linje där ändarna går ihop, som en cirkel. Så att allt man upplever och alla man träffar kommer tillbaka och finns där, hela tiden, hela livet.
När jag hörde det första gången så tyckte jag att det lät jobbigt. Jobbigt och tråkigt. Att allting händer om och om igen, men nu känns det lite mer som en tröst. Livet börjar kanske inte i en ände och slutar i den andra. Det vore hemskt tråkigt skulle jag tycka. 
Puss
