Kattblues.

Vakna mitt i natten av ett skojigt meddelande som egentligen sa något i stil med: jag har fortfarande inte somnat, vi tar sovmorgon imorgon och ses lite senare istället, ställa om klockan och vrida på sig i sängen för att direkt efter det somna. Vakna invirad i täcket.

Stressa till bussen, le till mina busskompisar. Sol i ögonen.

Träffa Jenny på biblioteket, båda precis lika trötta. Ha panik över uppsats som ska skrivas. Peppa varandra och ge sig ner till bottenvåningen för att mötas av böcker från golv till tak och den bekanta biblioteksdoften.

Röda kinder på spårvagnen, te och kaka på Café Berlin och prat om framtidsplaner.

Komma hem till en svart lägenhet, äta grötmiddag och gå i en trötthetsdimma resten av kvällen.

Så kan en helt vanlig tisdag se ut i Göteborg.

Just nu sitter jag i sängen med datorn i knät och tittar på tv. Sjunde himlen är det på femman, och det är så dåligt att man liksom inte kan sluta titta. En massa kärleksproblem hit och dit och jag vet inte vad. Men det är ett bra jag-har-precis-vaknat-och-kan-inte-fokusera-med-blicken-program.

Jag tänkte mest bara säga att jag mår bra. Väldigt bra faktiskt. Det känns fint att kunna säga så. Såklart så saknar jag mina katter, men livet i värmland har helt plötsligt blivit fint som snus. Sådär pirr-i-hjärtat-fint.

mmmm.

puss!