Blåsorkesternoterna är svåra och jag har ingen som vill sjunga rytmer för mig. Jag vågar inte fråga någon heller. Ett kryss framför noten betyder någonting som jag har vetat om, men som jag inte kommer ihåg. Jag kommer inte ihåg många saker. Jag kommer inte ihåg att jag är ganska rolig och lättsam, att jag skrattar mycket och är ganska tokig. Jag kommer inte ihåg att jag faktiskt kan saker och jag kommer inte ihåg hur man lär känna människor. Jag ångrar inte att jag började här, att jag faktiskt ger musiken en chans, men jag önskar att det var lättare! Lättare att slappna av och vara sig själv. Och sen måste jag hitta min ryggrad igen.

På fredagar mellan 8.30 och 12 har vi svenska på folkisdelen av skolan. Alla är lite sura över att vi måste spendera så mycket tid på att läsa och sitta i klassrummet, men jag tycker att det är så skönt. I klassrummet vet jag ju hur jag är, jag känner igen det så väl. Men folk är sura och klagar så jag vet inte hur länge till jag kommer få ha mina små härliga timmar av trygghet och igenkännande. Vågar inte direkt säg nånting heller. Att jag vill ha kvar det.

Jag har blivit lite feg.

Överdriver jag nu? Gör jag en höna av en fjäder? Känner jag efter för mycket?
Jag vet inte! Jag vet bara att jag känner för att gråta lite för ofta när jag vaknar och det inte luktar mammas kaffe eller pappas choklad och att jag är lite för spattig och nervös för att kunna slappna av helt.

Men! Om 15 dagar åker jag hem, och då ska jag tanka kraft och bli lugn. Och sen åker jag tillbaka igen och skaffar mig ett liv med lite mindre gråt och lite mer skratt.